Vi kan inte längre ignorera att äldre faller

Expressen: Vi kan inte längre ignorera att äldre faller

När vi som legitimerad personal skriker ut i medierna att patientsäkerheten är hotad, tro på oss. Vi kan inte ignorera att äldre faller på avdelningar för att personalen inte hinner se till dem, skriver sjuksköterskan Cecilia Lundberg.

För fem år sedan fick jag min sjuksköterskelegitimation och var mer än redo att gå in i ett spännande, utvecklande, roligt och ansvarsfullt yrke. I dag vet jag inte hur länge jag kommer att orka. Jag har sedan ett år tillbaka enbart arbetat natt för att bland annat få bättre återhämtning från stress och för att ha ork till fritid och familj.

Jag vill att ni ska förstå vad vi kämpar för och tänker därför ta er igenom ett av mina nattpass. Det här inte är specifikt för just min arbetsplats. Det här sker dagligen, i alla verksamheter och inom alla landsting:


Vi är tre sjuksköterskor och två eller tre undersköterskor på natten. Klockan är 21.00 på kvällen. Redan när jag kommer för att stämpla in känner jag stressen komma emot mig. Det larmar överallt och mina kolleger som tagit sig igenom sitt kvällspass ser inte att jag kommer i korridoren.

En förvirrad äldre dam ropar från en sal. ”Hjälp, hjälp… kan någon hjälpa mig” Hon har glömt bort hur man larmar. Jag tittar snabbt in och lugnar henne för stunden. Två kolleger försöker övertala en äldre man som klätt på sig och vill åka hem, att han är på sjukhus och bör stanna över natten.

Det är min första natt av fyra. Jag känner inte någon av de 14 patienter som i natt är mitt ansvar. Jag börjar så smått läsa i journalerna i väntan på att mina kolleger ska komma loss för en muntlig rapport. Vissa av patienterna har kommit in under kvällen som jourfall. Ingen har ännu hunnit skriva en inläggning.

21.30 har fortfarande ingen kollega kommit loss, ingen rapport har jag hunnit få men jag har läst på om fyra av patienterna och plötsligt går akutlarmet. Vi släpper allt och springer dit. En patient har blivit dålig och dras ut i akutrummet. Läkare kallas dit. Helt plötsligt är vi tre sjuksköterskor som arbetar med en patient.

Under tiden fortsätter larmen eka i korridoren. Nu börjar de som kan gå hem av kvällspersonalen att avlägsna sig. Övertid för flera av dem. Kvar är nattpersonalen med 40 patienter där många av dem är äldre och nyopererade. Jag har fortfarande inte träffat mina patienter och inte heller fått fullständig rapport. Jag vet inte hur de mår och hoppas bara att inga komplikationer uppstått.

En snabb runda för att se att alla åtminstone ligger i sina sängar och andas. Det här känns inte säkert hinner jag tänka flera gånger. Någon har ont, antibiotika ska ges till flera stycken, visst var det 7? Och de är redan försenade… avvikelse… jag måste skriva avvikelser.

Vad är klockan egentligen? 03? Jag hinner inte äta nu men tar en näringsdryck med mig samtidigt som jag ensam kör patienten ner till röntgen. Det visade en bäckenfraktur för att vi inte hann… för att vi inte fanns där. Avvikelse… jag måste skriva avvikelse.

Som förtroendevald, skyddsombud och legitimerad sjuksköterska kan jag inte längre vara tyst.

Det finns en gräns för hur mycket man som individ och grupp kan stå ut med. När de människor som vi anställts för att vårda är de som drabbas då måste någon börja lyssna, eller?

För när vi som legitimerad personal skriker ut i medierna att patientsäkerheten är hotad – tro på oss. Vi kan inte stå tysta när patienter tvingas ligga på akuten i 10 timmar för att vårdplatser saknas. Vi kan inte ignorera att äldre, förvirrade patienter faller på avdelningar för att personalen inte hinner se till dem tillräckligt ofta. Det är inte individuellt, det är inte på fåtal ställen. Det sker dagligen, överallt, i hela Sverige.

Vi har länge fört en kamp för våra löner så länge att omgivningen, allmänheten, börjat tröttna.

Årets lönepåslag på 2,2 procent är en bra procent, anser många. I rena pengar innebär det ungefär 400 kronor, vilket blir en extra biobiljett efter skatt. Förstår ni då varför kompetens och erfarenhet försvinner från våra sjukhus?

När vi talar om vår arbetsmiljö menar vi att vi vill hinna ta ut raster, äta och gå på toa. Vi vill ha en miljö att arbeta i som inte gör oss sjuka. Vi vill inte riskera att skada oss för att lokalerna inte är utformade för ändamålet. Vi vill inte beordras att jobba 18 timmar i sträck för att det saknas personal. Det är inte brist på sjuksköterskor. Det är brist på arbetsgivare som vill ta sitt ansvar.

När ska någon lyssna på oss?

Cecilia Lundberg
Legitimerad sjuksköterska, förtroendevald/skyddsombud
Ortopedkliniken, Västerbottens läns landsting

Vi skickar hem äldre som inte kan larma

Expressen: Vi skickar hem äldre som inte kan larma

Jag jobbar som sjuksköterska på en allmän medicinavdelning och varje arbetspass har jag patienter som vårdas på grund av en ohållbar hemsituation, skriver sjuksköterskan Jessica Runnberg Lagergren.

"Men jag har det så bra här" eller "Mamma trivs ju så bra här". Jag undrar hur många gånger jag hört det när det är dags för utskrivning. Svaret brukar bli: "Vad bra, men man kan tyvärr inte bo på sjukhus". För det är så det är, på vårdavdelningen finns det personal i korridoren, någon ser dig när de passerar förbi ditt rum, någon hjälper dig till och från toaletten, vänder på dig om du inte kan vända dig själv och stryker dig över kinden när du är orolig.

När jag läste Amelia Adamos artikel om sin mor konstaterade jag att det hon upplevt är något jag ser dagligen.


Jag jobbar som sjuksköterska på en allmän medicinavdelning och varje arbetspass har jag patienter som vårdas på grund av en ohållbar hemsituation.

Det som gör mig mest upprörd, förutom hur vi behandlar våra sköra äldre, är att ansvariga inom kommunen, politiker och tjänstemän, ljuger sina innevånare rakt upp i ansiktet. Jag går ett steg längre än Amelia: Jag känner mig inte lurad, utan dumförklarad. Man menar att neddragningar av platser på äldreboenden och stängningar av korttidsplatser eller trygghetsplatser inte påverkar den omvårdnad som kommunerna ansvarar för. Den effektiviseras! "Ni måste lita på vår kompetens" har vi fått höra. Jag tvivlar inte en sekund på att hemtjänstpersonal och kommunens sjuksköterskor gör sitt yttersta för att tillgodose sina vårdtagares behov, men alla kan inte vårdas i hemmet. Framför allt vill inte alla det. Det handlar inte om något annat än att spara pengar.

LÄS MER: Räkna med att ta hem era gamla föräldrar

Många av våra sköra äldre känner sig otrygga hemma. Anhöriga känner sig otrygga med att deras gamla mammor, pappor, mostrar etcetera sitter ensamma i en lägenhet utan att kunna klara ens sina egna toalettbesök självständigt. Det spelar ingen roll om de har hemtjänst 5-6 gånger per dag samt trygghetslarm.

Vi skickar hem patienter varje vecka som inte kan larma, antingen kan de det inte rent fysiskt, eller så är de för dementa för att förstå att larma. När de sedan försöker klara förflyttningar själva faller de.

I bästa fall får de endast en sårskada, men i värsta fall blir de liggande på golvet något dygn med en höft- eller lårbensfraktur. Pengar brukar vara något de som bestämmer förstår. En höftfraktur kostar ungefär 250 000 kronor, största delen är omvårdnad efter operationen. Endast hälften av de äldre som får en höftfraktur kan återvända till sitt boende efteråt och femårsöverlevnaden är skrämmande låg. Smärta leder till orörlighet som i sin tur leder till förvirring och snabbare utveckling av demens, för att inte tala om lidandet för den enskilde. Det finns mycket forskning som stöder detta.

LÄS MER: Det enda mormor vill ha är en boendeplats

Äldrereformen förde med sig mycket gott, chansen att bo kvar hemma så länge man vill. Men när man inte vill längre eller omvårdnadsbehovet/tillsynsbehovet är så stort att det inte kan tillgodoses i hemmet längre, vad har vi att erbjuda då? För våra sköra äldre finns det inga pengar.

Jag tror inte att de för ett ögonblick tvivlade på att de skulle få hjälp och möjlighet till en trygg ålderdom när de byggde upp det som kallades folkhemmet Sverige. Med hårt arbete och genom att betala skatt bidrog de till den välfärd de sedan litade på att de skulle få ta del av om behovet skulle uppstå.

Nu skickar vi hem dem till ensamhet och oro. Vi skickar hem dem till anhöriga som sliter sitt hår i förtvivlan över hur de ska klara sig och om de ska behöva hitta sin mor eller far liggande på golvet nästa gång de kommer på besök. Vi har naivt trott att det är självklart att det i Sverige finns hjälp att få när våra nära och kära inte klarar av att bo kvar hemma och detta utan att anhöriga eller vårdtagaren själv ska behöva tjata, skälla och gråta för att få del av eller resignerat få ge upp.

Det gör ont i hjärtat att se våra gamla mammor, pappor, farmödrar, grannar tvingas avsluta sina liv i otrygghet. Är vi nöjda med detta?

Jessica Runnberg Lagergren
Sjuksköterska

Politikernas piruetter med prostatapatienterna

Vad innebär att vara folkvald mer än på valdagen?
MEDBORGARDIALOG!

KB Politikernas piruetter med prostatapatienterna

Sjukvård/ I måndags kunde vi läsa att Region Skåne nu beslutat att följa vårdgarantins bortre gräns på 90 dagar för cirka 30 män med prostatacancer.

Deras beslut är att skicka alla dessa män till privata sjukhus i Göteborg för robot­operation.

Orsaken är bland annat att det finns för få robotoperatörer (ett tips från coachen: på CSK finns en sådan specialist som kan och borde få hjälpa till i stället).

Trots att det finns fem robotar i Skåne lyckas man inte uppfylla kravet på rimlig väntan på operation.


Den verkliga orsaken till vänte­tiden är inte att antalet robotoperatörer är för få, det finns sju stycken i Malmö/ Lund och Helsingborg .

Det som bromsar och försenar dessa operationer är att personal­politiken inom den skånska sjukvården är så usel, framförallt i Malmö/Lund att personalen väljer att sluta på grund av vantrivsel.

Detta tillstånd har existerat under flera år, med kontinuerlig avtappning av kompetent personal.

Det låtsas politikerna inte om, utan beskriver den skånska sjukvården som attraktiv.

Senaste exemplet på hur attraktiv vården är visades klart, då 24 IVA- sköterskor sade upp sig, just på grund av den usla personalpolitiken.

Inte heller detta förstod politikerna. Vad ska behövas för att de ska vakna upp till verkligheten?

Den fortskridande förödelsen av sjukvården i Skåne leder automatiskt till att det blir kö till operationer, trots att sängplatser finns.

Sjukvårdsaktivitet, framförallt operativ sådan, får och kan inte ske då det inte finns tillräckligt med personal som sköter den postoperativa vården.

Vi i prostatacancerföreningen Provitae i Kristianstad och nordöstra Skåne har i flera år kämpat för att politikerna äntligen ska rusta upp urologivården på CSK.

Men hittills har de varit total kallsinniga och ointresserade av detta – livligt påhejade av urologerna i Malmö/Lund.

Dessa vill nämligen inte ha någon konkurrens från CSK, där det sedan flera år finns en mycket kunnig robotoperatör med 10 års erfarenhet från urologkliniken på Karolinska sjukhuset i Stockholm.

Honom har de mycket aktiv motarbetat ända sedan han kom till CSK.

Var det någon som pratade om kollegialitet?

Nej, jag tänkte väl det...

Dessa 25–30 patienter som nu ska skickas till Göteborg för mycket dyr kostnad, ska betalas med skånska skattepengar.

Dessa patienter skulle istället ha kunnat bli opererade på CSK, inom den skånska ekonomiska ramen och inte som nu till dyra extrakostnader, som våra smarta politiker hellre väljer, än att se till att CSK äntligen ska få fungera även urologiskt.

Vad väntar ni politiker på?

Urologkliniken var i början av 2000- talet en mycket välrenommerad klinik – nu slagen i spillror av lindrigt sagt kortsiktig politik. Det finns alla förutsättningar för att snabbt få kliniken på fötter igen med en robot på plats, det finns som sagt redan en kunnig operatör.

Ibland kan man bli vansinnig på smalspårigheten i politikerhjärnorna, liksom den njugga inställningen från urologerna i södra Skåne.

Johan Sällström

pensionerad kirurg

medlem i Provitae